Startsidan  |  Om MBK  |  Kontakta MBK/Styrelsen   
 Hitta till MBK  |  Galleria  |  Logga in 

VERKSAMHET

Program/kalendarium
Kurser/ungdomsverksamhet
Tävlingar
Gästplats
Miljö

MEDLEMMAR

Stadgar & Ordningsregler

Medlemsmatrikel

Mina sidor (ansökan, mm)

Dokument

Forum (Vaktbyte, Sälj, mm)

Övrig medlemsinformation

MEDLEMSKAP

Bli medlem

Avgifter & arbetsplikt


ÖVRIGT

MBK:s historia

Bra länkar


Webdesign:  Time4IT

   

 MBKs historia

Innehåll:

På 20-talet uppstod ett stort behov av båtplatser i Mälarhöjden
Mälarhöjden var i början av 20-talet en lantlig idyll bland skogsklädda bergsknallar. Stockholms expansion söderut hade börjat och Mälarhöjden växte snabbt för att 1925 ha 2 470 innevånare. Den nya stadsdelen blev snart en sjudande enhet med både skolor och bibliotek. Egnahemmen växte upp vilket medförde brist på sjötomter, men innevånarnas båtintresse var stort och antalet båtintresserade ökade ständigt.

För de lyckliga som hade egna bryggor var det inga problem, övriga fick skaffa båtplats bäst de kunde genom att tigga båtplats hos vänner och bekanta eller hitta en ledig plätt någonstans. 

Jobbigt var det också på höstar och vårar med upptagning och sjösättning. Man fick slita och släpa och lita på varandras hjälp för att dra upp båtarna på land och rulla hem dem för vinterförvaring, oftast på den egna tomten. 

Man började drömma om att kunna ha sina båtar bakom lås och bom och i lä för vågorna. Önskemål fanns om en egen slip och möjlighet att tanka bensin vid egen brygga.

Genom fina förbindelser inom Stockholms hamnstyrelse lyckades man 1924 få en flotte från fiskhamnen vid Munkbron i Gamla stan. Denna flotte bogserades ut till Mälarhöjden och placerades vid Skolflicksgränd. Platsen hyrdes av Stockholms kommun för 100 kronor per år.

Båtklubben bildas
På valborgsmässoafton 1925 samlades ett antal båtägare på Café Bredablick och då beslutades att Mälarhöjden Båtklubb skulle bildas med herrar Wiberg och Beckman i spetsen (det var dessa två som året innan förhandlat fram den redan utlagda pontonen av Stockholms hamnstyrelse).

Denna flotte var inte i bästa skick så första året ägnades mest åt att med frivilligt arbete och till den för den tiden höga kostnaden av 1 100 kronor (trots välvilligt skänkta trävaror från lokala träfirmor) renovera flotten. 

 MBK hade redan nu fått vind i seglen - trots att klubben ännu ej var formellt bildad. Först den 27 augusti 1925 hölls ett möte där det enhälligt beslöts att bilda Mälarhöjdens Båtklubb. 

En interimsstyrelse valdes för att tillsvidare tillvarata klubbens intressen och tillgångarna bestod redan av båtbryggan med förtöjningar och skulder på 604 kronor och 18 öre fanns till två firmor. 

Den 24 september besöktes hamnplatsen av representanter från stadens myndigheter med uppgift att bese brygga och uppläggningsplats för att utröna om avtal för platsens upplåtande kunde träffas. 

Detta besök resulterade i att ett arrendeavtal upprättades för ca 470 kvm markyta att användas för vinterförvaring av båtar. 

Arrendekostnaden bestämdes till 100 kronor per år att betalas meed 25 kronor förskottsvis den sista söckendagen före varje kvartals början.

 Dessa 25 kronor skulle utan anfordran erläggas å stadens kassakontor emot kvitto.

Båtklubb för gemenskap
MBK var från början en typisk motorbåtsklubb där motorbåtsägarna var i majoritet och tyckte att segelbåtarna tog för stor plats, så de fick ligga på svaj vid någon boj. Det skulle dröja ända fram till 1932 innan klubben tillät den första segelbåten att få kajplats, dock inte utan tvister i styrelsen. 

1930 beviljades MBK inträde i Mälarens motorbåtsförbund och året därefter väcktes förslag om en samtävling med Örnsberg och Hägerstens båtklubbar.Triangeltävlingen fick fasta regler 1932 och kördes ända fram till slutet av 70-talet.

På denna tid var det mest "gubbarna" som samlades vid bryggan och diskuterade. Det var avkoppling efter dagens slit, radion var ännu en sällsynthet och TV var det ingen som ens kunde tänka sig. 

På helgerna följde fruarna med, lastade med fotogenkök, kastruller och mat. Färden ställdes oftast till Kärsön eller Fågelön, ibland även till någon annan icke för avlägsen holme. 

De flesta jobbade på lördagarna så avfärden skedde först på eftermiddagen och en stor del av söndagen fick användas för hemfärden. Båtarna gick inte så fort på den tiden. 

Man var också beroende av gott väder då man oftast övernattade i tält på land.

Långturerna, kanske ända ut till Björkfjärden fick anstå till midsommar eller semestern. Oavsett om man hade motor- eller segelbåt, ja ibland bara roddbåt, så gjordes många utflykter.

Sillfrukostar, kräftskivor och mångahanda andra anledningar fanns alltid. En typisk detalj för tiden, damerna fick inte ha långbyxor, det var fina plisserade kjolar som gällde vid besök i land.

Intresse för egen klubbholme
Klubbens många fester med möjlighet att komma ut och dansa och prata var en viktig sammanhållande länk i klubben. Detta gjorde att ett önskemål om en egen klubbholme började kännas alltmer angeläget. 

1939 erbjöds klubben att få köpa Vifärnsholme vid Svartsjölandet för det facila priset av 4 500 kronor. Läget var perfekt med bara 8 - 900 meter till fastlandet, fruarna skulle kunna bo kvar i veckorna och gubbarna kunde ro in till land för att ta bussen till jobbet. 

Frågan om köp stöttes och blöttes under många möten, främst för att kassören tyckte att klubben var fattig och inte hade råd. 

Till slut enades man vid ett extramöte om att fullfölja köpet, men dagen efter detta beslut låg ett brev i ordförandens brevlåda som omtalade: "På grund av Eder långa förhalningstid vid undersökningen av Ert köp av Vifärnsholme så anser jag mig löst från det löfte jag givit Eder och meddelar att holmen är såld". 

Drömmen om en egen holme fanns kvar, men förverkligades först 1960 när klubben hyrde Skoggarn för 1 000 kronor

Nya tider
Med tiden kom båtlivet att förändras. Många skaffade sig sommarstugor och båtarna blev beboeliga. 

Det var inte längre Björkfjärden som lockade vid semesterturerna utan mål som Åland eller Gotland. Ändå tyckte, speciellt äldre medlemmar, att det var en stor miss av klubben när köpet av klubbholme gick i stöpet.

Platsbristen blev så småningom katastrofal både vid bryggan och på uppläggningsplatsen - 1935 fanns det hela 100 medlemmar i MBK som nu var en snabbt växande klubb. 

Nu i slutet av 90-talet är medlemsantalet ca 500 med 350 registrerade båtar. För att råda bot på denna platsbrist hade man fått upp ögonen för Klubbviken som disponerades av Kungliga Vetenskapsakademien. 

En framställan gjordes 1937 för att få hyra området men avslogs. Men en ny framställan till Stockholms stads fastighetskontor gjordes 1938 och krigåret 1939 fick klubben äntligen tillstånd att vinterförvara sina båtar där.

Så äntligen - 1940, när båtarna i brist på bränsle låg på land och torkade ihop slöts hyresavtal med Stockholms stad där klubben fick hyra den efterlängtade Klubbviken för 300 kronor, ett belopp som prutades ner till 40 kronor per år.

Båtarna åter i sjön
Under krigsåren låg inte MBK:s verksamhet nere bara för att båtarna låg på land. Under vintrarna flyttades en del byggnader över isen från den gamla hamnen och under somrarna var de nya varpa- och kanotsektionerna aktiva. 

Första året var det mest paddelkanoter men senar dök det upp alltfler segelkanoter och MBK fick många framgångsrika kanotseglare med Nisse Holm i spetsen som Europamästare i C-kanot. 

När kriget började lida mot sitt slut 1945 började MBK förbereda sig för nya säsonger på blånande vatten. 

Att båtarna hade torkat isär kan bekräftas av en medlem som antecknat att det gick åt hela 32 liter linolja och terpentin för att iordningställa båten.

Samtidigt ansåg klubben unga och entusiastiska kanotister att MBK begränsade deras omfattande tävlingsverksamhet varför en utbrytning från moderklubben skedde. Så bildades Mälarhöjdens kanotsällskap.

Utbyggnad av hamnen
Från krigsslutet fram till mitten av 50-talet byggdes klubbområdet ut i samarbete med Stockholms stad. 

Bryggan kompletterades med pontoner och kajen byggdes ut. 

Slip med betongbana byggdes och lyftkran, även anpassad för lyft av master monterades. 

Det gamla klubbhuset ersattes med det nuvarande huset i två våningar med verkstad i källaren och samlingslokal med pentry i övervåningen.

Skjulet för förvaring av bockar och täckningsmaterial byggdes och el och vatten drogs in. Klubb- hamnen var skyddad för alla vindar utom västliga och svallen från den tunga trafiken gick in.

Många olika projekt med vågbrytare provades utan att ge godtagbara resultat så när Eolshälls reningsverk skulle byggas föreslogs att sprängmassorna därifrån skulle användas för ett pirbygge.

Ärendet förhalades och många turer finns redovisade i olika protokoll fram till 1963 då beslut togs att äntligen bygga piren. 

Nu följde transporter av sprängsten nedför samma backe som man tidigare hade forslat upp samma material från bygget av reningsverket! Pirbygget pågick med vissa avbrott fram till 1975 och är nu efter att träd och buskar har växt upp ett bra skydd mot vågor och västliga vindar.